Intervju med Maria Bogeblad
Ålder 40 år
Yrke/sysselsättning Jag är sedan drygt 1.5 år tillbaka tjänstledig och arbetar nu som ombudsperson för ett politiskt parti.
Jag arbetar egentligen som utvecklingsledare för en kommunal verksamhet med Göteborg Stad som arbetsgivare. Arbetet är i en verksamhet som framförallt riktar sig till romer.
Hur gammal var du när du fick din diagnos?
Jag var 38 år när jag till slut fick möjligheten att få komma till utredning, och fick möjlighet att få diagnosen ställd. Jag har dock sökt vid flera tillfällen. Trots min sjukdomshistoria har vården ansetts att jag inte tillhört den prioriterade målgruppen. Anledningen är att jag haft ett till synes fungerande privatliv som arbetsliv.
Hur ser ditt liv ut för övrigt? Familj, partner, husdjur?
Jag bor i Partille men har bott lite varstans i Sverige under mina år. Vi bor i ett hus vi successivt renoverar. Drömmen var att bo på landet men vi har idag bara utrymme för en katt, våra två gemensamma barn och fyra bonusbarn.
Jag är engagerad i flertal föreningar, främst utifrån nationella minoriteter och deras sakfrågor. Jag är invald i flera referensgrupper för romska frågor. Jag ska nu lägga all mitt fokus på NPF-frågor och de rättigheter som sällan införlivas.
Hur var din skolgång?
Redan under de första åren i skolan förstod jag att jag hade svårigheter. Det var svårt att förstå bokstäver, de dansade på pappret. Jag kunde inte komma ihåg vad de olika bokstäverna innebar än mindre få ljud och bokstav att få ett sammanhang.
I min klass fanns det elever som avverkade övningsböcker på löpande band, jag tragglade med samma bok i evigheter. Jag ville så gärna vara lika duktig men hur väl jag än kämpade hann jag aldrig ikapp.
Min inte allt för tålmodiga och förstående pappa skällde på mig för att jag hade så svårt att lära mig. Flera gånger började jag gråta när jag inte kunde återge det han för bara några sekunder tidigare sagt. Jag vet inte hur jag äntligen knäckte koden. Jag tror att det var min farmor som då bodde med oss som på något vis utförde mirakel. Tålmodig och med hjälpande hand fick hon mig att vilja fortsätta söka efter nyckel till koden.
Från ca 12 års ålder slutade jag gå i skolan då jag flyttade till ett HVB-hem där deras syn på skolgång inte stämde överens med den som finns i läroplanen. Det var först när jag gick i 9:an i HVB-hemmets “OBS-klass” som jag fick reda på att jag inte kunde börja gymnasiet med de betyg jag hade. Jag försökte hitta en lösning på problemet och lyckades hitta rektorn på skolan och berättade att jag behövde gå i vanlig klass för att ta igen mina förlorade skolår och kunna söka in till gymnasiet nästa sommar. Nästa sommar kom och med den kom ett antagningsbrev till gymnasiet. På mindre än ett år lyckades jag ta igen hela högstadiet och kunde studera vidare på gymnasiet.
27 år gammal och med viljan att pröva mina vingar och våga söka sig vidare, så stod matematiken som en stor mur mellan mig och min framtid. För alla relevanta utbildningar så var det ett lägsta krav. När jag köpte hem en ny matematikbok och försökte studera på egen hand var det omöjligt. Men, om det är ADHD:n eller “aldrig ge upp”-anda började jag Googla mitt bekymmer. En dag hittade jag ett koncept som verkade passa in på mig, Dyskalkyli. Och att det fanns hjälp att få.
I Halmstad fanns det en möjlighet att bli utredd för dyslexi och dyskalkyli. Som genom ett mirakel blev jag accepterad till en sådan utredning där jag kämpade igenom varje test som om mitt liv stod på spel. Jag berättar att jag förmodligen har en intellektuell funktionsnedsättning, och därför inte kan lära mig saker som andra personer tar för givet. Utredaren tittade då frågande på mig och sa att hon inte höll med. Hon såg en ung kvinna som hon lätt skulle kunna ta miste för det motsatta. Dessa ord slog an i mig och fick mig att våga tro lite mer på mig, något jag aldrig tidigare gjort.
Veckorna gick snabbt och kort efter avslutad utredning fick jag ett papper i handen där det stod att jag hade dyskalkyli. Att jag även borde söka utredning för ADHD. Det fanns även en brasklapp med i budskapet. Bland annat stod det att vad gällde min tidsuppfattning så var den som på några sekunder perfekt. Tydligen är vissa av våra svårigheter sådant som kan tränas bort och att jag var ett lysande exempel på att detta så var fallet. Utredaren skrev att jag hade förmågan att med några sekunders felmarginal kunna avgöra när tiduret passerat både 5, 2 och 30 sekunder.
Utredaren avslutade vårt samtal med att säga att jag i hennes ögon inte är intellektuellt funktionsnedsatt. Hon ansåg att jag var det motsatta. Någon hon såg som en förebild och att den urkraft hon ansåg att jag skulle kunna göra mycket gott för många om jag bara kom till min rätt.
Detta stod i så stor kontrast till hur hela min skolgång hade varit och till den självbild som jag hade. Jag kunde inte riktigt ta in det hon sagt men inom mig växte en större självsäkerhet. Alla år av misslyckanden, framförallt den skam jag hade från att inte ha studerat vidare och behövt gå om 9:an. Med hennes ord föll pusselbitarna på plats. Jag började förstå de bedrifter jag trots allt lyckats genomföra och såg hur många av oss med diagnoser gör det varje dag. Idag när jag ser mitt liv i backspegeln så kan jag klappa mig själv på axeln och säga “Du lyckades med det omöjliga”.
Har du haft kontakt med någon myndighet?
När jag som 18 åring gått ut gymnasiet i Varberg som djurvårdare och hade svårt att få arbete, kontaktade jag Arbetsförmedlingen. Jag skrev in mig hos Arbetsförmedlingen för att kunna få Alfa-kassa.
När jag kommer till ett andra möte på Arbetsförmedlingen frågar de om jag vill genomgå en utredning utifrån vad jag berättat vid det första tillfället. Jag anade ingenting och tackade ja till detta och gjorde utredningen med någon typ av psykolog. Några veckor senare kom utlåtandet från henne att jag med största sannolikhet hade en intellektuell funktionsnedsättning. Hon undrade om jag ville ansöka om förtidspension. Jag tackade nej för jag ville inte hamna i samma situation som min mamma och nära vän som levde som förtidspensionärer. Jag följde inte psykologens råd utan lyckades få ett jobb på SJ som tågvärd i Göteborg.
Sedan den dagen har jag helt ärligt trott att jag har haft en intellektuell funktionsnedsättning och varit mindre smart än andra. Detta har varit förödande på många plan, bland annat att jag inte vågat studera vidare på högre utbildningar.
Efter en mycket hektisk arbetsperiod med nedläggning och flytt av vår depå som i sin tur medförde lång pendling till jobbet, drabbades jag av utmattning. Vårdcentralen som jag gick till för att söka vård ville sjukskriva och medicinera mig för depression. Jag kände mig inte deprimerad, utan bara tom på energi och hur mycket jag försökte att påtala detta fanns det ingen förståelse. Under denna period levde jag tillsammans med en rätt högt utbildad läkare som avfärdade mina funderingar på ADHD. Är man högfungerande så kan man inte ha ADHD, sa han.
Efter denna period och högre nivå av livspussel-stress blev jag vid upprepade tillfällen sjukskriven för depression. Dessutom ådrog jag mig en arbetsskada pga att jag som tågvärd hamnade mitt emellan bråkande passagerare och blev nerslagen.
All kommunikation mellan mig och Försäkringskassan var omöjlig. Så till den grad att jag till slut slutade skicka in mina sjukskrivningsintyg och levde på luft och vatten. De tillbakavisade alla mina intyg med att mina sjukskrivningar berodde på psykisk ohälsa och inte var stress- eller smärtrelaterade.
Jag kände mig otroligt maktlös. Många gånger funderade jag på min plats i livet. Jag levde utan vare sig skyddsnät i form av familj, nära vänner eller det sociala som samhället ska ge sina medborgare.
Min lösning blev att arbeta ännu hårdare, ännu mer och att försöka förstå mina fel och brister. Jag försökte med alla medel förstå vad som gjorde att jag inte passade in, trots att jag “gjorde alla de rätta sakerna”.
Hur mycket jag än försöker, och för det mesta gör rätt, passar jag inte in.
Slutsatsen var att det är systemet det är fel på och inte mig. Motivationen att försöka förändra systemet blev starkare för varje motgång jag mötte. Idag är min stora frustration alla dem som blockerar min väg för att skapa förändring.
—
Under min ADHD utredning som 37-åring berättade jag om Arbetsförmedlingens psykologbedömning om min intellektuella status. Min psykiatriker trodde inte sina öron, och vägrade tro att det var sant. Jag stod på mig och sa att jo, jag är inte lika smart som andra. Det är något fel där uppe. Hon gör en IQ-utredning som visar att Arbetsförmedlingen hade fel i sitt antagande kring intelligens, däremot rätt i antagandet kring funktionsnedsättning. Jag har ADHD men ett IQ över genomsnittet.
Har du fått det stöd du behöver?
Tyvärr inte alls. Genom psykiatrin fick jag aldrig någon hjälp trots att jag ansökte om både samtalshjälp och stöd från väldigt unga år.
Som 18-åring skrev jag in mig i någon typ av väntelista i Varberg där jag bodde. De skulle höra av sig när det blev min tur och väntetiden kunde vara flera år. Just detta är återkommande i vården. För att få vård, samtalsstöd eller liknande krävs en akut sjukdom. I mitt fall bedömdes det inte vara så akut då jag höll jag mig ovan ytan och hade ett fungerande liv. Så här i efterhand kan man ställa sig frågan om det var ett så fungerande liv.
År 2020 fick jag stora problem på min lilla arbetsplats om 5 personer i en nischad verksamhet i Göteborgs Stad. Jag ansågs vara “för driven” och att det stressade mina kollegor. Jag å andra sidan ansåg att verksamheten inte uppfyllde sitt uppdrag.
Efter att ha arbetat i den toxiska miljön lite för länge kände jag att jag blev påverkad i märgen. Jag sökte stöd hos företagshälsovård som antog att det kunde bero på stress. Jag fick samma utlåtande på min vårdcentral. Jag bad vårdcentralen att utreda om det kan finnas en koppling till ADHD. Efter ett kort tag fick jag en tid för utredning och snart slogs det fast att jag hade ADHD. De kunde inte utreda eventuella asperger innan ADHD-symptomen dämpades.
Jag gick tillbaka till min arbetsplats och berättade för min chef. Som förväntat förändrades ingenting. Trots att anställda enligt lag har rätt till anpassade åtgärder. Jag tog kontakt med mitt fack och bad dem om hjälp. De såg snabbt att bemötandet gentemot mig inte var förenligt med arbetsplatsens policy och även i flera fall gränsade till diskriminering och brott mot arbetsmiljölagen. Vi hade rätt mycket konkret fakta som talade för vår sak, men arbetsgivarens utredning av anmälan slogs bort med en handviftning. Påföljande anmälan till Diskrimineringsombudsmannen fick samma resultat.
Jag fick under de två senaste åren på arbetsplatsen något som kallades för akut stressreaktion. Det påverkade mig så att jag blev både ljus-, ljud- och stresskänslig. Än idag kan minsta stress utlösa en kedjereaktion inuti mig och där jag med en enorm viljekraft lyckas hålla mig ovan ytan.
Har du fler diagnoser än neuropsykiatriska?
Hyperhidros, som kanske även kan ha en koppling till NPF. Samt dyskalkyli och dyslexi.
Har du några speciella stödbehov?
Jag, min familj och vi tillsammans har flera stödbehov. Men inga som blivit sedda och ej heller erbjudna.
Vad har du för intressen?
Sedan barnsben har det varit djur och natur, gärna hästar och ridning, hundar och hundträning. Gärna i närheten av skog och natur.
Jag gillar odling och började för många år sedan med hydroponisk odling. Nu är köksväggen grön av växter.
Att försöka vara en medmänniska till dem i min omgivning, vara engagerad på min arbetsplats eller de föreningar som jag engagerar mig i.
